Att det är viktigt att diversifiera sin portfölj är det första man som investerare får lära sig.
Men hur hur bör man tänka kring diversifiering? Och hur mycket diversifiering är tillräcklig?
På sociala medier och i aktiebloggar kan man se allt från extremt koncentrerade portföljer till portföljer med uppemot hundra olika aktier i.
För att formulera mig en genomtänkt diversifieringsstrategi undersöker jag diversifieringsteori, historiska lärdomar och spanar in ett par välkända förebilder.
Målet är att uppnå de fördelar som medförs av en sund diversifieringstrategi, samt undvika de fällor man riskerar att fastna i.
Diversifiering sänker portföljrisken
Begreppet risk kan definieras på många olika sätt. Inte minst i investeringssammanhang.
Nedanför beskrivs den relativa risken i att äga en enskild aktie gentemot att äga en samling aktier.
Diversifiering är en investeringsstrategi som investerare använder för att minska risken för förlust och öka chansen till god avkastning.
I princip innebär det att man investerar i flera olika tillgångar och försöker optimera hantering och balansering av dessa tillgångar.
Detta medför en grundläggande fördel.
Genom att äga aktier i fler än ett bolag sänker man aktieportföljens känslighet för nedgångar i enskilda innehav.
Figuren nedanför är återskapad från James Montiers bok Value Investing och visar hur den relativa portföljrisken sjunker med ökat antal aktier.
Figuren är baserad på data från amerikanska börsbolag (insamlad av SG Global Strategy) under en mätperiod av 20 år.
Den tjocka svarta linjen representerar marknadsrisken, alltså den risk som utgörs av att äga marknaden i sin helhet, till exempel genom att investera i en indexfond.
Den streckade linjen visar hur den individuella portföljrisken sjunker mot marknadsrisken ju fler antal olika aktier som ingår i portföljen.
Nästa figur, återskapad från samma källa och baserad på samma data, visar hur ägandet av fler än en aktie reducerar den relativa portföljrisken:
Att äga åtta aktier reducerar risken med 83 procent. Att äga 16 aktier reducerar risken med 91 procent, och så vidare.
Diversifiering är alltså en metod för att reducera portföljrisken, eller sprida risken (som det ofta kallas), relativt den generella marknadsrisken.
En genomtänkt diversifieringsstrategi bör alltså utgöra en av de grundläggande byggstenarna i en robust investeringsstrategi.
Förbättrad diversifiering med lärdomar från historien
Det finns gott om exempel där diversifiering orsakat problem för investerare. Peter Lynch kallade denna kontraproduktiva handling för diworsification.
Enligt James Montier beror diworsification antingen på för snäv diversifiering, eller för bred diversifiering.
Ett exempel på när för snäv diversifiering har satt investerare i klistret är under IT-bubblans hysteri, då många investerare övergav tidigare “trygga hamnar” för att köpa IT-aktier.
Även en “väldiversifierad” portfölj bestående av IT-aktier var en dålig investering våren år 2000 och kan ha inneburit upp till 15 - 20 år för enskilda investeringar att nå breakeven.
Som exempel på för bred diversifiering hänvisar Montier främst till de stora aktivt förvaltade fonderna som ofta innehåller långt fler än 100 aktier.
Han menar att det bland de stora fondförvaltarna råder en rad begränsande faktorer. Inte minst tenderar rädslan att på kort sikt underprestera gentemot marknaden resultera i en strävan mot orimligt bred diversifiering.
Montier skriver:
The only explanation for so many holdings must be the obsession with the relative performance derby. This is one of the key sources of poor performance.
Man kan fråga sig hur en aktivt förvaltad fond som innehåller 150 aktier ska ha en chans att slå marknaden när portföljen till stor del speglar marknaden?
Denna princip går även stick i stäv mot Benjamin Grahams beskrivning av den företagsamme investeraren i boken The Intelligent Investor (av vilken kategori fondförvaltare kan antas tillhöra):
To obtain better than average investment results over a long pull requires a policy … different from the policy followed by most investors…
Warren Buffett, Grahams student på Columbia Business School, kommenterade många år senare i en intervju angående den breda diversifieringen hos vissa fondförvaltare:
If all you have to achieve is average, it may preserve your job. It is a confession in our view that you don’t really understand the businesses you own.
Man skulle alltså kunna säga att för snäv diversifiering ökar risken för förlust av kapital, medan för bred diversifiering ökar risken för utebliven avkastning.
En tänkvärd observation från de tre senaste decennierna
Under Berkshire Hathaways senaste årsmöte (2021) visade Buffett ett lysande exempel på svårigheten i att förutspå framtiden.
Jag tyckte detta exempel var så pass bra (och passande när vi ändå pratar om diversifiering) att jag har återskapat exemplet i två tabeller nedanför.
Exemplet inleds med att Buffett ber publiken undersöka följande tabell. Tabellen innehåller världens tjugo största (till börsvärde sett) företag per den 31a mars 2021.
Därefter ber han publiken fundera över och gissa hur många av dessa företag som kommer finnas kvar på listan om trettio år.
Ta en titt själv och fundera:
| Land | Företag | B örsvärde (USD) |
|---|---|---|
| USA | Apple Inc | 2.05T |
| Saudiarabien | Saudi Aramco | 1.92T |
| USA | Microsoft | 1.78T |
| USA | Amazon Inc | 1.56T |
| USA | Alphabet | 1.39T |
| USA | Facebook Inc | 838B |
| Kina | Tencent | 752B |
| USA | Tesla | 641B |
| Kina | Alibaba | 614B |
| USA | Berkshire Hathaway | 587B |
| Taiwan | Taiwan Semiconductor | 534B |
| USA | Visa | 467B |
| USA | JP Morgan Chase | 464B |
| USA | Johnson & Johnson | 432B |
| Sydkorea | Samsung Electronics | 430B |
| Kina | Kweichow Moutai | 385B |
| USA | Walmart | 382B |
| USA | Mastercard | 353B |
| USA | United Health | 351B |
| Frankrike | LVMH Moët | 336B |
För de flesta är majoriteten av företagen på listan bekanta. De har både funnits länge och varit prominenta länge.
Hur många av dessa företag kommer finnas kvar på listan om trettio år, tror du?
Fem?
Åtta?
Kanske kan en ledtråd till svaret ges genom att titta på en lista över världens tjugo största företag lite drygt trettio år tillbaka i tiden, år 1989.
Hur många av dagens tjugo största företag är med på denna lista?
| Land | Företag | Börsvärde (USD) |
|---|---|---|
| Japan | Industrial Bank of Japan | 104B |
| Japan | Sumitomo Bank | 73B |
| Japan | Fuji Bank | 69B |
| Japan | Dai-Ichi Kangyo Bank | 64B |
| USA | Exxon Corp. | 63B |
| USA | General Electric USA | 58B |
| Japan | Tokyo ELectric Power | 56B |
| USA | IBM Corp. | 55B |
| Japan | Toyota Motor Corp. | 53B |
| USA | American Tel & Tel | 48B |
| Japan | Nomura Securities | 46B |
| Nederländerna | Royal Dutch Petroleum | 41B |
| USA | Philip Morris | 38B |
| Japan | Nippon Steel | 36B |
| Japan | Tokai Bank | 35B |
| Japan | Mitsui Bank | 34B |
| Japan | Matsuhita Elect Ind. | 33B |
| Japan | Kansai Electric Power | 33B |
| Japan | Hitachi Ltd | 32B |
| USA | Merck & Co | 30B |
Svaret är att inga av dagens tjugo största företag är med på listan över de tjugo största företagen år 1989.
Ytterligare en viktig observation är att denna lista dominerades av japanska företag (inget av dagens tjugo största företag är japanska).
Vad var det som hände?
I slutet av 80-talet hade den japanska marknaden haft en storslagen bull-marknad med en årlig genomsnittlig tillväxt på drygt tjugo procent per år i tio år.
Denna utveckling fick ett abrupt slut i januari 1990.
Den investerare som fram till dess enbart investerat i den japanska marknaden förlorade två tredjedelar av sin investering det kommande decenniet.
Alltså ytterligare ett talande exempel på riskerna med för snäv diversifiering.
Det japanska marknaden har fortfarande inte återhämtat sig än idag, drygt trettio år senare:
Data: Yahoo Finance.
Jason Zweig, som kommenterar fjärde upplagan av The Intelligent Investor, frågar retoriskt:
The lesson? It’s not that you should never invest in foreign markets like Japan; it’s that the Japanese should never have kept all their money at home. And neither should you.
Jag tar mig friheten att parafrasera Zweigs efterföljande stycke och sätta det i en svensk kontext:
Om du bor i Sverige, arbetar i Sverige och får din lön utbetald i svenska kronor, så gör du redan en mångsidig satsning på den svenska ekonomin. Det är därför klokt att placera en del av dina investeringar i en annan marknad än den svenska.
Zweig föreslår att man placerar circa trettio procent av sina investeringar i utländska marknader.
Det är dock viktigt att komma ihåg att Zweig (med flera kända författare) har ett amerikanskt perspektiv.
För en investerare från ett mindre (framstående) land än USA kanske det är rimligt att överväga att placera mer än trettio procent i utländska marknader.
Detta argument bör dock vägas mot att våra nordiska marknader är förhållandevis starka jämfört mot många andra länders marknader.
Generellt sett har vi en hög utbildningsnivå, låg korruptionsnivå och många stora multinationella företag i förhållande till en relativt låg befolkningsmängd.
Frågan man bör ställa sig är om vår inhemska marknad är immun mot en “japansk utveckling”?
Om du svarar Nej eller Jag vet inte, är det antagligen en god idé att diversifiera utanför Stockholmsbörsen.
Passivt förvaltade indexfonder ett alternativ
Jag har noterat att några aktiebloggare (och twitterprofiler) har presenterat portföljer som uteslutande innehåller svenska bolag.
När jag frågar varför de inte har några utländska bolag är det vanligaste svaret jag får höra: för att jag förstår den svenska marknaden bättre.
Ett fullt rationellt svar och en historiskt god strategi, eftersom den svenska marknaden på senare år har presterat bättre än många andra marknader.
Men tar man en titt på figuren nedanför inser man snabbt hur försvinnande liten den svenska aktiemarknaden är i ett globalt sammanhang:
Data: The World Bank.
För den som vill diversifiera sina investeringar på utländska marknader, utan att nödvändigtvis sätta sig in i engelskspråkiga bolagsrapporter, finns passivt förvaltade indexfonder som alternativ.
Hur många aktier ska man ha?
En sund diversifieringsstrategi bör inkludera en uppfattning om antalet olika aktier som kan komma att ingå i en aktieportfölj.
Som vi kunde se från figurerna tidigare sjunker den relativa portföljrisken hastigt då antalet olika aktier ökar.
Men när portföljen innehåller circa trettio eller fler aktier bidrar varje nytt innehav därefter inte längre med någon betydande risksänkning:
En portfölj diversifierad med mellan 12 och 32 olika aktier skulle skydda investeraren mot en kraftig nedgång i en enskild aktie, men också lämna utrymme för portföljen att utvecklas någorlunda frikopplat från ett jämförelseindex.
Med fler än ca trettio aktier i portföljen börjar poängen med stockpicking försvinna och en indexfond ter sig mer och mer som ett lämpligare alternativ.
Åtminstone för de flesta småsparare som inte arbetar på heltid med investeringar.
Så hur många aktier tycker “de gamla rävarna” att man ska ha?
Benjamin Graham ger följande förslag för den defensiva investeraren:
There should be adequate though not excessive diversification. This might mean a minimum of ten different issues and a maximum of about thirty.
Warren Buffett har ett något annorlunda förhållningssätt till diversifiering.
Han menar att om man har förmågan att analysera och värdera företag, är det galenskap att äga 50, 40, eller till och med så många som 30 olika aktier.
Det finns helt enkelt inte så många wonderful businesses som en enskild investerare kan förstå sig på.
Han menar även att verkligt bra företag är motståndskraftiga och välskyddade mot såväl konkurrens som marknadssvängningar över en lång tid.
Det är därför mindre riskabelt, enligt Buffett, att endast äga tre riktigt bra företag, jämfört med att äga femtio generellt välkända företag.
To have some super wonderful business and put money in number 30 or 35 on your list and forego putting more money in number 1 just strikes Charlie and me as madness.
För egen del tror jag mig inte besitta Buffett eller Mungers förmåga att värdera företag, och kommer därför behöva diversifiera i fler än tre företag.
Någonstans runt tolv till tjugo företag, där fullständig diversifiering uppnås mellan fem till tio år efter första investeringen är enligt mig ett rimligt förhållningssätt.
Detta eftersom jag varje månad vill köpa de aktier jag tycker är bäst värderade, och låta diversifieringen uppstå naturligt med tiden allteftersom marknadspriserna varierar.
Vilka länder ska man investera i?
Om man håller med om resonemanget att en del av portföljen bör investeras på utländska marknader kommer snart följdfrågan “så vilka länder ska man investera i”?
Här finns det flera komponenter att ta hänsyn till, varav några är:
- Marknadsspecifik risk
- Korrelation mellan inhemsk och utländsk marknad
- Insyn och redovisningsregler
- Valutaskillnader
- Kostnader och praktisk genomförbarhet
Vi går igenom dessa kortfattat:
Marknadsrisk
Med marknadsrisk avser jag den typ av risk som kan knytas till en specifik marknad eller ett specifikt land och ofta är politiskt betingad.
Ett exempel på marknadsrisk kan ges med den ryska finanskrisen år 2014:
Data: Yahoo Finance.
Till följd av Rysslands invasion och annektering av Krimhalvön införde USA och EU sanktioner som, i kombination med en oljepriskrasch, fick den ryska rubeln att rasa i värde.
Denna utveckling spred sig vidare in i den ryska ekonomin och drog med sig stora delar av den ryska aktiemarknaden nedåt.
Ett annat exempel på marknadsrisk är det oväntade försvinnandet av Alibabas VD.
Data: Yahoo Finance.
Exakt vad som hände kommer troligtvis förbli oklart, men att det hände kan inte tolkas som något annat än en statlig maktdemonstration.
Att Alibaba Group var ett av världens tio största företag spelade ingen roll.
Fascinerad av dessa exempel blev jag nyfiken på att söka samband mellan olika länders marknadsindex och styrelseskick.
Tyvärr visade det sig svårt att erhålla data från andra marknader än de vanligast förekommande länderna (sett ur ett svenskt perspektiv).
Därför gick jag istället på min näst bästa idé; sambandet mellan olika länders BNP-tillväxt och styrelseskick.
Economist Intelligence (EIU), en forsknings- och analysgrupp på The Economist Group, sammanställer årligen ett demokratiindex i vilken världens alla länder ges en ranking:
Data: Economist Intelligence. Figur: JackintheBox - Own work, CC BY-SA 4.0
Mörkgrön färg representerar de länder med högst poäng och mörkröd färg de länder med lägst poäng enligt EIUs demokratiindex år 2020.
Årlig BNP-tillväxt för världens samtliga länder laddades ned från världsbanken.
För att minska eventuellt “brus” laddades data från de tio senaste åren ned (från båda dataset) och ett medelvärde beräknades.
Figuren nedanför visar genomsnittlig BNP-tillväxt per år (i procent) vs poäng på demokratiskalan, där noll är lägst och hundra är högst, för de 154 länder som data fanns tillgänglig för:
Data: Economist Intelligence & The World Bank
Figuren visar inget tydligt samband mellan ekonomisk tillväxt (på statlig nivå) och styrelseskick.
Demokratiska länder verkar alltså inte karaktäriseras av starkare ekonomisk tillväxt än icke-demokratiska länder.
Man kan dock observera att den ekonomiska tillväxten i de mest demokratiska länderna verkar ligga på ca en till tre procent per år (ljusgrön ruta):
Data: Economist Intelligence & The World Bank
Landet som utmärker sig med hög tillväxt trots låga demokratipoäng är Etiopien (röd ring). Landet med hög tillväxt och höga demokratipoäng är Irland (orange ring).
Min hypotes att det skulle gå att urskilja ett samband mellan styrelseskick och ekonomisk tillväxt kan därför avfärdas.
Ett sista exempel på politiskt betingad marknadsrisk, fast på hemmaplan, kan göras med företaget AcadeMedia.
I Sverige har det under många år pågått en debatt om friskolor och huruvida de ska få dela ut pengar till sina ägare eller inte.
Det finns ett betydande politiskt motstånd mot dessa skolformer, och som (potentiell) ägare kan det vara mycket svårt att bedöma vilka konsekvenser ett förbud skulle få.
För den enskilde investeraren är marknadsrisk mycket svårt att bedöma, men det kan vara en god idé att fundera på om några uppenbara risker föreligger.
Korrelation mellan inhemsk och utländsk marknad
Hur pass sammanvävd är den svenska aktiemarknaden med den utländska marknad man vill diversifiera sina investeringar i?
Även detta är, för den enskilde investeraren, en svår parameter att bedöma.
Sajten Ekonomifakta har sammanställt en lista över Sveriges största handelspartners.
Denna lista skulle kunna ge ett hum om vilka utländska marknader som skulle kunna påverka den svenska och vice versa.
Men den som kommer ihåg finanskrisen 2008 minns också kanske att de svenska bankernas exponering mot Baltikum var ett av den tidens stora orosmoment.
Indexet OMX Baltic PI har fortfarande inte återhämtat sig sedan den stora finanskrisen 2008:
Data: Nasdaq Baltic
Baltstaterna ligger långt ned på listan över Sveriges största handelspartners, så att utgå från denna lista som någon slags diversifieringshjälpmedel kan vara vanskligt.
Som enskild investerare får man nog acceptera att detta är en riskparameter som är så gott som omöjlig att parera.
Det är dessutom en dynamisk riskparameter, eftersom den förändras över tid (inte minst till följd av ökad globaslisering).
Det skadar dock inte att känna till dess existens.
Insyn och redovisningsregler
Som svensk, bosatt i Sverige, har man antagligen större inblick i och förståelse för Stockholmsbörsen än utländska handelsplatser.
Man har dessutom förmånen att kunna läsa årsredovisningar på svenska.
Det finns dock ett par goda skäl att läsa årsredovisningarna på engelska:
- Alla noterade bolag, både svenska och utländska, redovisar på engelska.
- All redovisning sker enligt en standard. Lär man sig denna standard möjliggör man jämförelser av bolag från olika länder.
Som nybörjare innebär det en hög tröskel att läsa och förstå tekniska eller ekonomiska rapporter fulla av facktermer.
Att läsa rapporterna på engelska innebär en ännu högre tröskel.
Av erfarenhet vet jag dock att det är en ansträngning som ger utdelning när man väl är bekväm med det.
Nåväl.
Det finns två huvudsakliga redovisningsstandarder: International Financial Reporting Standards (IFRS) och Generally accepted accounting principles (GAAP)
Syftet med en redovisningsstandard är bland annat att underlätta för investerare att ta informerade beslut, eftersom noterade bolag är förpliktigade att redovisa enligt en och samma standard.
Jag ska inte påstå att redovisningsregler är ett område jag besitter någon större kompetens inom (det gör jag inte).
Men det är positivt att företag noterade på olika börser i olika länder rapporterar enligt likartade regelverk.
Genom att bekanta sig med hur dessa är strukturerade (och göra så på engelska), öppnar man upp för många nya investeringsmöjligheter utanför Stockholmsbörsen.
Kanske kan IFRS och GAAP bli något att titta närmare på i ett framtida inlägg.
Valutaskillnader
Hur ska man som investerare ställa sig till de ständigt föränderliga växelkurserna när man vill diversifiera sina investeringar utomlands?
Ett vanligt förekommande förhållningssätt bland aktiebloggare är att inte ta någon hänsyn alls till historiska växelkurser.
Motiveringen till detta brukar vara svårigheten i att förutsäga framtida växelkurser och att eventuella valutaeffekter jämnar ut sig över tid allteftersom nya investeringar görs.
Så hur ser den historiska växelkursen ut för den svenska kronan och några av de vanligaste utländska valutorna?
Figuren nedanför visar växelkursen (blå linje) de senaste 10 - 20 åren (beroende på datatillgång). Svart streckad linje markerar genomsnittlig växelkurs:
Data: Yahoo Finance.
De flesta utländska valutor handlas idag till ett högre pris än den genomsnittliga växelkursen för den jämförda perioden.
Enbart den norska kronan utmärker sig genom att ligga på ett historiskt lågt pris.
Nästa figur visar ett histogram över samma data, där dagens pris markerats i mörkgul färg och genomsnittligt pris visas som svart streckad linje:
Data: Yahoo Finance.
Vad kan man då ha för nytta av denna information?
Personligen tänker jag att det kanske kan finnas en medelväg, där viss hänsyn kan ges till historiska växelkurser, utan att man behöver spekulera i framtida växelkurser.
Till exempel:
Man har analyserat och funnit tre likvärdiga investeringscase; Case A, Case B och Case C. Case A och Case B handlas på Helsingforsbörsen. Case C på Oslobörsen.
Om samtliga bolag är likvärdiga, och handlas till dagens växelkurser, kan man argumentera för att Case C, baserat på norska kronans historiskt låga växelkurs, är den mest lämpliga investeringen.
Case A och Case B, hade istället köpts till en historiskt hög växelkurs.
Motiveringen att välja Case C framför Case A och Case B (givet allt annat lika) bygger alltså på idén om regression mot medelvärdet.
Kostnader och praktisk genomförbarhet
De flesta av oss använder idag olika nätmäklare, t.ex. Avanza, Nordnet, eller någon av storbankernas tjänster från vilka vi sköter våra investeringar.
Beroende på vilken tjänst man använder kan utbudet av tillgängliga marknader se olika ut.
Som kund hos Avanza eller Nordnet finns idag (2021-11-10) följande marknader tillgängliga för handel direkt via inloggning på respektive sajt:
| Land | Avanza | Nordnet |
|---|---|---|
| Norge | Ja | Ja |
| Danmark | Ja | Ja |
| Finland | Ja | Ja |
| USA | Ja | Ja |
| Kanada | Ja | Ja |
| Tyskland | Ja | Ja |
| Frankrike | Ja | Nej |
| Italien | Ja | Nej |
| Belgien | Ja | Nej |
| Portugal | Ja | Nej |
| Nederländerna | Ja | Nej |
Möjligheterna att diversifiera ut på andra marknader än den svenska har förbättrats avsevärt de senaste tio åren. Både vad gäller tillgänglighet och kostnad.
Eftersom den svenska marknaden endast motsvarar 0,3 procent av samtliga aktiemarknaders totala börsvärde finns det goda skäl att söka utländska investeringsmöjligheter:
Data: The World Bank.
Att det idag är möjligt att via datorn, till förhållandevis låga courtagekostnader, investera i något av de företag som utgör hälften av det totala börsvärdet måste nog ändå anses ganska fantastiskt:
Data: The World Bank.
För aktuella uppgifter finns mer information hos Avanza respektive Nordnets egna webbplatser.
Diversifiera med aktier i olika branscher
En bransch eller industrisektor är en samling företag vars affärsverksamheter är jämförbara med varandra.
Ett argument för att investera i olika branscher är att de ofta befinner sig i vad som beskrivs som olika stadier i den ekonomiska cykeln.
På så vis skulle man kunna “ligga före i kurvan” och köpa in sig de företag som snart skulle gynnas av den cykliska utvecklingen.
Det stora problemet är givetvis att det är svårt och spekulativt att gissa var man befinner sig i marknadscykeln.
Man bör snarare tänka på marknadscyklicitet som ett beskrivande koncept än en exakt vetenskap vars mönster upprepar sig likadant varje gång.
En god anledning att investera i olika branscher är att man på så vis sänker risken för att drabbas av en branschspecifik aktiepriskrasch, t.ex. IT bubblan år 2000.
Olika stora branscher på olika marknader
Genom att undersöka de två fonderna Sverige Indexnära respektive USA Indexnära kan man få en fingervisning om hur branschfördelningen ser ut mellan dessa två länder:
| Branscher | Sverige (%) | USA (%) |
|---|---|---|
| Industri | 34,46 | 8,31 |
| Finans | 22,69 | 14,49 |
| Teknik | 11,24 | 24,65 |
| Sjukvård | 7,68 | 13,32 |
| Konsument, cyklisk | 5,65 | 12,06 |
| Fastigheter | 5,57 | 2,68 |
| Kommunikation | 4,96 | 11,44 |
| Råvaror | 4,14 | - |
| Konsument, stabil | 3,57 | 5,99 |
| Allmännyttigt | 0,04 | 2,37 |
| Energi | - | 2,54 |
Sveriges ekonomi domineras av tre sektorer; industri, finans och teknik.
I USA är det mer jämnt fördelat mellan teknik, finans, sjukvård, konsumentvaror och kommunikation.
Branscherna är alltså olika stora beroende på vilken marknad man undersöker.
Att investera i olika branscher är dock ingen garanti för att en aktiepriskrasch inom en bransch inte spiller över till andra branscher.
Detta är krisen 2008 ett tydligt exempel på, där en bostadsbubbla i kombination med riskfylld utlåning snabbt spred sig till den övriga ekonomin inom och utanför USAs gränser.
Diversifiering i andra tillgångsslag än aktier
Det är inte ovanligt att man rekommenderas diversifiera i andra tillgångsslag än aktier när man läser om olika investeringsstrategier.
Exempel på sådana tillgångsslag kan vara guld, olja, fastigheter eller skog. Även utländska valutor och kryptovalutor föreslås ofta.
Vad gäller investeringar i andra tillgångsslag än aktier tror jag det är viktigt att var och en tar sig en funderare över vad som passar deras strategi bäst.
Enligt min egen investeringsstrategi definierar jag en investering som något som genererar ett kassaflöde.
Detta innebär att krypto, guld, olja eller bostäder är något jag ser som spekulativa tillgångar, eftersom eventuell vinst utgörs av marknadens förväntningar om prisökning, snarare än ett faktiskt värdeskapande.
Ett annat argument för att köpa dessa tillgångar är att de i många fall har en negativ korrelation mot börsen.
Jag har skrivit ett mer detaljerat inlägg om just korrelation mellan olika aktier och andra finansiella tillgångar i ett risksammanhang.
Bevisligen har många personliga rikedomar skapats genom spekulativa tillgångar, men själv tycker jag dessa är för riskfyllda för att låta inkludera i min portfölj.
Däremot skulle man, enligt min investeringsstrategi, kunna räkna fastigheter (ej den egna bostaden) och skog som investeringar, då dessa genererar ett mervärde.
Vad tycker du?
Sammanfattning
Diversifiering är ett centralt begrepp inom investeringsteori som syftar till att sänka risken för förlust av kapital genom att sprida risken över flera aktier.
På så vis går diversifiering hand i hand med konceptet margin of safety.
Diversifiering kan sägas fungera som en slags försäkran mot felaktiga bedömningar, eller helt enkelt mot det faktum att vissa företag som är framgångsrika idag kanske kommer att utvecklas negativt i framtiden.
Det är dock inte ett problemfritt koncept; för snäv diversifiering kan öka risken för förlust av kapital och för bred diversifiering kan öka risken för undermålig avkastning på investerat kapital.
Därför bör en välformulerad diversifieringsstrategi utgöra en grundpelare i varje investerares investeringsstrategi.
Denna diversifieringsstrategi kan förslagsvis innebära något i stil med:
- Aktieportföljen bör innehålla någonstans mellan 10 till 30 aktier.
- Portföljen bör innehålla aktier från företag verksamma inom olika branscher/sektorer.
- Minst trettio procent av portföljen bör utgöras av utländska aktier.
- Viss hänsyn kan tas till valutaskillnader. Detta bör dock inte vara en avgörande parameter.
För övrigt kan det vara bra att känna till konceptet marknadsrisk, även om denna är mycket svår att förutse.
Buffetts lektion i aktiehistoria lärde oss även att det är osannolikt att något av världens idag trettio största företag kommer behålla sin position trettio år in i framtiden.
Genom att äga en bred, passivt förvaltad indexfond kan man se till att man alltid har ett delägarskap i de mest framgångsrika företagen.
Även om man kanske inte fick följa med på resan upp.
Blogg-grannen Sparo skrev även tidigare ett intressant inlägg om diversifiering där han exemplifierar med ett företag som ofta förekommer på sociala medier.
Jag har noterat att detta bolag i vissa fall förekommer i koncentrerade portföljer tillsammans andra, liknande företag. Man kan fundera på om dessa investerare tillämpat en för snäv diversifieringsstrategi.
Hur ser du på diversifiering?
